Det gick bättre innan jag insåg verkligheten.
Orden kom lättare till mig förut. Innan jag förlorade en vän. Innan jag gick in i mig själv och kände efter. Innan jag insåg hur ont det gör. Orden kom lättare till mig förut..
Bara att trycka iväg ilskan.
En massa ilska. Ilska mot någon som aldrig borde sjunkit så lågt som du gjorde ikväll. Ilska som jag bara trycker undan för att inte förvärra situationen och för att inte hamna på den nivån själv eller kanske till och med ännu lägre. Jag försöker verkligen, fast det är svårt ibland. Men a det bara lugnt, jag trycker undan ilskan. Jag ska inte göra något.
/ Jag.
Annan verklighet.
I en annan verklighet, i en annan värld.
Vad gör man när det som alltid varit ens trygghet blir till något som känns som ett fängelse?
Paniken kryper närmare, det är kaos.
Tillbaka till Sverige igen. Trött. Sliten.
Godnatt.
Skrivet av mig ca 2,5 år sedan också.
Det finns en gräns för allting.
Det finns en gräns för hur långt jag sträcker mig och det är där jag är nu. Snart tar jag tillbaka allt det där jag en gång sagt, snart drar jag mig tillbaka. Tillbaka bakom allt det där som ingen vet finns, där ingen någonsin kan hitta mig. Slutet är här och nu finns det inget mera jag kan göra, därför ger jag mig nu av, ger mig av för att hitta en ny väg och ett nytt ansikte med nya uttryck, som kommer hjälpa mig att hitta det jag letar efter. Jag ger mig av för att förstå det jag lämnat och avslutat. Aldrig ska detta bli återfunnet men det gör mig ingenting, för jag har
stängt dörren och själv valt att avstå från det.
Jag tror på ödet, jag tror att det som händer, händer av en anledning. Men jag kan ändå inte förstå varför? Jag kan inte se den självklara förklaringen, ändå så är det som om någonting inom vet.
Det ger mig ett lugn som inte går att förklara med ord.
Mina ord för ca 2,5 år sen.
